Varför dra slutsatsen att betyg I SIG är problemet, och inte fixeringen? Vad finns det egentligen för belägg för det? Finns det inte risk att man slänger ut barnet med badvattnet om man avskaffar dem?
Låt oss backa några decennier. Var betygssystemet ett problem då också? Jag är några år äldre än dig och gick ut gymnasiet 1991, och jag upplever inte alls att det var problem med betyg. Visst jämförde man betyg, och i vissa ämnen/vissa lärare såg man antydningar till de problem du beskriver. I stort sett tycker jag däremot att det fungerade bra.
Sedan blev det, som du beskriver, politik av det hela. Jag vet inte riktigt varför, men NÅGOT måste göras – och som vanligt när politiker ska visa handlingskraft så blev det pannkaka av det hela.
Jag minns också några experiment när jag gick i skolan som gick ut på att anpassa undervisningen till eleverna – som elev fick jag välja att läsa långsamt, normalt eller snabbt tempo i vissa ämnen. Lite som att vi fick välja mellan ”allmän” eller ”särskild” engelska och matematik. Det var f.ö. på den tiden när ”särskild” inte hade blivit ett kodord för ”lite bakom”, så särskild matematik eller engelska var det alternativ som var mer krävande. Fan, nu känner man sig gammal…
Hursomhelst var det ett system som alla borde ha tjänat på och det fanns redan ett liknande system i andra ämnen. Hur det skulle ha fungerat vet vi inte, för det blev rätt så omgående ramaskri om att det var ”diskriminering” av de som valde att läsa ämnen i en långsammare takt. Det var ju orättvist att vissa barn inte hade samma kapacitet/fallenhet/intresse/whatever – och lösningen är att alla ska ha det lika illa. Jantelagen i praktiken – samma tempo åt alla så att problemen maximeras, bara alla lider lika mycket.
Vad vill jag säga med det? Jo, att det här är ett problem som jag tror har med helt andra saker än betyg att göra. Vårt val av tempo i undervisningen hade ingen direkt koppling till betyg, utan handlar om att anpassa undervisningen till individen och få en lugnare och bättre miljö i skolan. Trots det var problemen i stort sett samma – protester om att det kränkte och diskriminerade vissa individer.
Jag tror inte heller på andra försök till förklaringar som läggs fram av Harrison – att det skulle ha att göra med massmedia och internet. Mina erfarenheter var före internets tid, å ena sidan, och långt, långt efter massmedias intåg, å andra sidan. Ett annat sätt att pröva om de förklaringarna känns rimliga är att titta på andra länder som förvisso har tillgång till samma teknik som vi, men som inte utvecklas på samma sätt för det.
Så vad ÄR då orsaken till problemet? Jättesvårt att veta. Man skulle kunna kalla det ”folksjäl”, att jantelagen är djupt rotad i oss svenskar som folk. Jag tror att det är närmare sanningen, men ändå inte. Man skulle också kunna kalla det för tidsanda, och det tror jag också är en pusselbit.
Jag frestas att säga att människors förhållande till kunskap och rätt och fel suger, men ärligt talat så tror jag inte att det har varit annorlunda historiskt. Så, varför har det egentligen blivit OK under de senaste decennierna (säg, sedan 1990) att låta saker och ting gå käpprätt åt helvete, bara för att undvika att någon känner sig förfördelad och stött?
Jag tror att en del av förklaringen är att muren föll vid den här tiden. Kalla kriget var slut, så det fanns inga hot längre. Inget att anstränga sig för, inget att skydda sig mot, inget att vara rädd för. Jag tror att människor – och demokrati – inte är bra på att hantera den situationen. Om vi inte har en extern fiende att fokusera mot, då hittar vi fiender på närmare håll och bråkar inbördes. Att förhålla oss till ett externt hot är lätt, att bygga en utopi är något helt annat. Vi är helt enkelt kassa på att hantera trygghet. Om man tänker efter så förklarar det väldigt, väldigt mycket.
Kolla också upp ”prisoner’s dilemma”. Tänkvärt kring effekterna av att människor agerar själviskt.
Det är svårt att veta hur problemen uppstår, men det är troligen långt svårare att veta vad som ska göras åt dem…